KALENDARIUM
Stig Edlund
Under lång tid och parallellt med sitt konstnärskap, har Stig Edlund arbetat som teaterskulptör på Dramaten. Teaterskulptörens jobb går ut på att skapa skulpturala detaljer i en scenografi, med en slags diabolisk uppfinningsrikedom både vad gäller teknik och form. Denna rikedom på uppslag, öppenheten för att jobba i olika material allt efter idéns krav, har Stig tagit med sig in i sitt konstnärskap.
I Stigs trädgård står en jättelik gul badanka i glasfiberplast. Ett minne från teateråren – nu i en ny kontext. Badankan har landat i en vildvuxen trädgård, med granskogen som fond. Tillsammans blir de till ett slags collage, där trädens verklighet så att säga möter ankans konstighet. Sådana oväntade möten mellan världar och material, mellan vardaglighet och filosoferande djupsinne, kan stå som ett signum för Stigs konstnärliga praktik. Uttrycket i konstverken rör sig på en glidande skala mellan största allvar och en slags stillsam poetisk humor.
På Soya Konstrum visar Stig skulpturala objekt och collage. Ett exempel är objektet med ett svartvitt fotografi på Drottning Silvias ansikte inuti en liten plexiglasmonter. Men det är något konstigt med fejset. Det rör delvis på sig, kan man säga. Stig har klippt ut ansiktsdragen – ögon, näsa, mun – i en egen cirkelform som applicerats på ett urverk. Ansiktsdragen tickar runt med sekunderna och är bara på rätt plats en gång i minuten. Det ser roligt ut men också otäckt på något svårdefinierbart sätt. Vad handlar detta konstverk om egentligen? En blasfemi mot monarkin? Tiden som sätter spår i ett ansikte? Konsthistorisk rörelse från det föreställande mot abstraktion? Jag är inte säker på att Stig själv vet. Jag får fråga honom.
Håkan Bull 2009
hakan.bull@telia.com
Håkan Bull är själv aktiv som konstnär och hans konst
finns bl.a. på Galerie Alex Wiberg, www.wiberg.com
Mina collage är en lek med enkla ting som råkat hamna i min väg. Jag prövar mig fram och oftast händer ingenting – papperet förblir papper, pinnarna förblir pinnar. Men så ibland, helt plötsligt – i ett obevakat ögonblick – lika enkelt och lika svårt som att somna, så får jag ett napp. Någonting svarar från andra sidan reven… Då får man se upp och låtsas som om man inte märkt något! 
Peter Dahl
Krogen, värdshuset och tavernan är ett populärt motiv genom konsthistorien och googlar man ordet restaurant blir det 56 miljoner träffar.
Två krogskildringar i konsthistorien dyker upp i tanken. Den första finns litet undanskymt i helvetesdelen av Hieronymus Bosch stora triptyk ”Lustarnas trädgård” (1500). Inuti ett äggskalsliknande halvklot festar ett glatt gäng serverade av smådjävlar. Motivet föreställer den ”Sista Tavernan” där de till helvetet dömda får vänta ett slag i ett sista party när köbildningen till skärselden är för lång. Den andra är Edouard Manets målning med barflickan (1881). Hon som står bakom disken vänd mot oss och i spegeln bakom ser vi restaurantlokalen samt flickans rygg och den hon står vänd mot. Betraktaren själv?
Båda dessa exempel får stå för den vidd och komplexitet krog-motivet kan ha. Och här i Peter Dahls bildvärld. Vimmel, rumlande glas och flaskor i orgiastiska möten. Men även väntan, ensamhet och stilla kontemplation. Allt finns i en varierande skala i konst-närens många krogbilder.
På konstrummet visar vi litografier från två samlingsportföljer och målningar med krogmotiv. Som extra krydda bjuds det på ett knippe litografier från den berömda Bellmansviten, toppat med lyxutgåvan av boken ”Peter Dahl – Grafik 1952–2008”.
Ett varmt tack till Michael Hedenius Konsthandel som gjort denna utställning möjlig.
Håkan Bull 2009
hakan.bull@telia.com
Håkan Bull är själv aktiv som konstnär och hans konst
finns bl.a. på Galerie Alex Wiberg, www.wiberg.com
Jag har alltid varit fascinerad av restaurangmotiv. På krogarna träffas både vänner och okända. Man kan också känna och se
ensamhet. Krogen kan även vara som en teater. Där kan också
hända dramatik.
Jag tycker om att gömma ett skissblock och försöka teckna folk på krogen utan att de märker när jag tecknar. Men oftast när jag målar i ateljén hittar jag på det mesta och gör påhittade personer. Jag har nog sett dem i verkligheten och blandat dem till nya personer. Ungefär som författare gör när de skapar nya människor i romaner och draman.
När det gäller att måla människor från Bellmans tid är ju detta tillvägagångssätt i princip det enda möjliga. Jag tyckte att det var ett fantastiskt spännande arbete att göra bilderna till alla "Fredmans epistlar". Några av de 87 litografierna visas på Soyas konstrum.
De flesta av mina oljemålningar som visas på Soyas konstrum påminner om Tennstopets miljö i början av december när kompisgäng av olika slag har sina särskilda julavslutningsfester. Bowlinggänget "Giganterna" där jag är med och som borde heta "Geronterna" har sina julavslutningsfester på Tennstopet.
Litografierna från Operabaren visar både gapiga aftnar och stilla stunder en eftermiddag. Några gardiner har jag gjort svarta i stället för ljusgröna när baren känns som en katedral en gles och tyst eftermiddag. Har man varit mycket på restauranger och barer är det vissa människor man inte orkar träffa och andra man gärna vill träffa. Ibland vill jag vara helt ifred, om jag går ensam på krogen. Operabaren är en bra plats att studera människor på.
"Min" mysiga kvarterskrog Rosmarin rekommenderas och i litografierna av restaurangen har jag försökt avbilda några människor jag känner. Där känner jag mig verkligen som hemma.
ANNICA WIGERS
På middagsbjudningar märker man ibland i hur hög grad frågan ”Vem är du?” förväxlas med frågan ”Vad arbetar du med?”. Om man är konstnär så kanske beblandningen mellan yrke och ego är mer förklarlig, åtminstone om man håller sig till myten om att alla konstnärer är mer eller mindre expressionister vars verk speglar och uttrycker ett privat inre. Enligt samma konstnärsmyt bör en riktig konstnär endast arbeta med sin konst. En konstnärs värde mäts bland annat i hur hög grad man endast ägnar sig åt sin konst.
Men hur ofta genom historien har konstnärernas praktik verkligen sett ut så? Mycket sällan vågar jag påstå. Albertus Pictor hade till exempel tre yrken. Han var pärlstickare, målare och musiker. En typisk mångfrestare alltså.
Säsongens första utställare i Soya Konstrum, Annica Wigers är inredningsarkitekt, formgivare och konstnär. Hon går på Konstfacks masterprogram i inredningsarkitektur och möbeldesign men är samtidigt konstnär, kanske framförallt målare. Vi visar Annicas verk som ett exempel att olika delar av en människas aktiviteter kan befrukta varandra och rentav vara beroende av varandra.
Annicas utställning består av fyra delar där det gemensamma är visuella tankar om rumslighet. Bilder i ett pågående arbete att försöka förstå rumsliga hierarkier.
Hon visar sin egensinniga ”Artists book” som handlar om stadens mellanrum. Det vill säga bortglömda och undanskymda ”ickeplatser”. Men viktiga som andrum i kontrast till staden runt om. Ett verk som handlar om stadsrum men som samtidigt är både bok, skulptur och topografisk modell.
I en serie målningar har hon som konstnär återbrukat modeller av rum hon gjort i samband med arkitektoniska projekt. Fotografier av modellerna utgör underlag för målningar.
”Minnesbilder - minnesrum” är poetiska bildfragment från konstnärens privata historiska rum. I måleriet reducerade till en arketypisk skolgård eller skolmatsal.
Rum kan även spegla maktförhållanden. En fängelsecell skiljer sig från ett hotellrum. Runt detta kretsar Wigers klaustrofobiska
kakelrum, en plats där det outsägliga i värsta fall kan äga rum.
Håkan Bull 2009
hakan.bull@telia.com
Håkan Bull är själv aktiv som konstnär och hans konst
finns bl.a. på Galerie Alex Wiberg, www.wiberg.com
Det handlar om rum. Gaturum, mellanrum bildrum. Offentliga, privata. Jag arbetar med rummet utifrån olika perspektiv. Hur minns vi rum? Det röda teglet i högstadieskolans matsal. Ljudabsorberande hål i väggen fungerar som förvaring för snus och matrester. Detaljer som skapar stämning. Med vilka medel tar man makt över ett rum? Hur kan man med väldigt små ingrepp göra ett rum så att en människa känner maktlöshet? På Soya konstrum kommer jag att visa måleri och modeller. I några bilder har jag byggt upp modeller som sedan målats av. Modellerna fungerar som dokumentation av en upplevd plats. Andra bilder är målade direkt ur minnet.
Anna Henriksson
Alla som har gått på konstskola känner till mellanrumsformernas stora betydelse när man tecknar och målar. För att rätt fånga linjerna i krokimodellens kontrapost, den klassiska pose där
modellens kroppstyngd är lagd på ena benet medan det andra håller balansen och utgör bara ett lätt stöd mot planet som per-sonen står på, är det av vikt att studera hur den mellanrumsform, det tomrum ser ut som bildas mellan modellens ben. För att se det du vill avbilda måste du alltså också betrakta det du inte vill avbilda
Anna Henriksson har på ett djupare plan förstått vikten av denna, i teckningskonsten praktiska, paradox. Ett viktigt tema i Annas konst är just glapp och mellanrum vilket också är tydligt i de verk hon visar på Soya Konstrum.
Bildserierna Making up och Remake från 2003 – 2005 är foto-grafiska collage där två eller tre bildvärldar kolliderar eller beblandas med varandra. I Making up består det första bildlagret av människosiluetter mot en vit bakgrund. Men siluetterna är inte svarta som i en klassisk siluettklippning utan fyllda med en annan bild. Siluetterna är som kontursågade öppningar, glapp eller
mellanrum, mot ett underliggande färgfotografi. Delar av en annan värld, ett parallellt universum, anas därbakom. I Remake kompli-ceras bilden genom tillägg av ytterligare en dimension. Den tidigare helt vita bakgrunden kompletteras här med stiliserade teckningar som antyder rummet i siluetternas delvärld. I färgfotovärlden syns nu ibland också fragment av texter så att ytterligare ett betydelselager, en tidningsvärld med både text och bild, adderas till de övriga.
I de senare verken från 2008 har det visuella nästan helt fått ge vika för texten, eller rättare, bilden av texten. Glappet mellan kapitel 4 and 5 och Glappet mellan kapitel 7 and 8 är fotografiska triptyker som visar vardera tre bokuppslag. Två yttre triptykdelar omger en tredje, glappet, som är verkets kärna. Texterna som avbildas är tagna ur tredje delen, Det låsta rummet, i amerikanen Paul Austers postmoderna klassiker New York trilogin från 1986. Nja, eller åtminstone nästan. Mittuppslagen i Annas Auster trilogier är texter som hon själv skrivit. Ur romanen har konstnären valt två ”tidsglapp” som hon fyllt med sin egen tolkning av vad som kanske hände. Och hon gör det dessutom med en utmärkt stilistisk härmning. Visuellt avslöjas bluffen genom att sidorna saknar paginering. I romanens fiktiva värld tillägger hon ytterligare en fiktion.
Här möter Henrikssons konstnärskap Austers och de bådas teman ingår en slags symbios. Anna Henrikssons konstverk ställer precis som Austers romaner intressanta frågor om kopplingen mellan världen, språket och konsten på ett sätt som brukar kallas metafiktion. Anna Henriksson lägger med sin bildkonst till ytterligare ett lager, det påtagligt visuella. Vad är det vi egentligen ser av hennes verk rent handgripligen eller ögonblickligen? Hennes bilder är snarare en slags visuella språkliga fantasier ”inuti betraktarens huvud” och det gäller väl på sätt och vis all konst. Annas senaste verk från i år heter Glappet mellan elfte och tolfte kapitlet och visas också på utställningen. Här tillämpar hon samma koncept på François Sagans roman Bonjour Tristesse.
Håkan Bull 2009
hakan.bull@telia.com
Håkan Bull är själv aktiv som konstnär och hans konst
finns bl.a. på Galerie Alex Wiberg, www.wiberg.com
Kronologi och berättarstrukturer är min fascination. Att man
genom organisation av material skapar mening och hur materialet
är organiserat ger olika betydelse. Mina verk är tillägg till befintliga historier som tar oss på en sidoväg tillsammans med karaktärerna, ramverket och mediet. Med avstamp i publicerad litteratur,
fotografier eller rörlig media såsom ett avsnitt ur en TV-serie
försöker jag arbeta med strukturer som nystar fram en utpräglad
och fördjupad berättelse.
Ulf Frödin
Ulf Frödin är känd för sina ”färglagda skämtbilder som andas både lut och syra” som det uttrycks i baksidestexten till den lilla boken om Frödins teckningar som gavs ut på serieteckningsförlaget ”Nisses böcker” år 2006. På bland annat Namn och Nytt sidorna i Dagens Nyheter publiceras regelbundet Ulfs, ofta dagspolitiska, satirteckningar och förra året fick han tecknaren EWK:s pris, av många sett som de politiska tecknarnas Nobelpris.
I Soya Konstrum visar vi nu självklart en rejäl dos av Ulf Frödins roande giftigheter ur denna genre men som extra gruvligheter i moset har vi ambitionen att presentera honom som så kallad fri konstnär. Tidningsteckningarna levereras ju enligt kontrakt till en beställare men Frödin har vid sidan av den verksamheten ett parallellt pågående bildskapande som i alla fall undertecknad definierar som konst.
I Ulf Frödins politiska satir samverkar nästan alltid ord och bild. Men det som är slående är att bilderna även har en hög grad av självständigt konstnärligt uttryck. Han arbetar i en collage-teknik som är intressant och experimenterande bortom den politiska satirens litterära innehåll och den visuella komplexiteten följer naturligt vis med till Frödins konstbilder medan orden makar sig åt sidan. På denna utställning visas två serier av bilder förutom satirteckningarna.
Den ena har tydliga kopplingar till satiren och består av linjeteckningar i svart tusch på vita A4 papper. Serien börjar med ett urval av de överfyllda skissark som är resultatet av tecknarens brainstorm inför TV eller radionyheterna. Ett slags visuella mindmaps av medvetet och undermedvetet telefonklotter där politiska aktualiteter trasslas in i absurda bildkullerbyttor. I vanliga fall leder detta bildgrubbleri till en mer eller mindre begriplig satirbild men i detta nya sammanhang förvandlas bilderna successivt till en satirtecknarens sjukdomskonst som till sist upplöses i ett helt ordlöst nonfigurativt klotter. Som om Henri Michaux under mesklin- påverkan försökt agera tidningstecknare eller likt en tidningstecknare som inkarnerar Jackson Pollock.
Den andra serien består av befläckat färgbrända mjukisdjur med ett släktskap till figurerna i tidningsteckningarna. Konstnären har lagt små mjukisdjur på ett underlag av utvalda kvällstidningssidor och sedan sprayat loss med svart och vit färg. När man lyfter bort det färgbesudlade gosedjuret kvarstår en deformerad siluett. Associationerna går till brottsplatsundersökningens kritstreck runt det sedan länge bortforslade liket eller till de av lavavärmen bortbrända kropparna som tredimensionella avtryck i Pompejis sediment. De solkade tidningssidorna och de befläckade gosedjuren blir dubbla vittnen till att något inte står rätt till. Men katastrofens exakta natur får vi själva föreställa oss.
Håkan Bull 2008
hakan.bull@telia.com
Håkan Bull är själv aktiv som konstnär och hans konst
finns bl.a. på Galerie Alex Wiberg, www.wiberg.com
Jag ljuger. Jag säger att jag inte håller på. Sen gör jag det i alla fall. Någon frågar om jag målar och jag säger nej. För att slippa vidare frågor. Jag vet inte riktigt vad det är jag gör. Eller vad det ska bli.
Och nallarna utgjorde en sorglig samling redan i butiken.
Jag är tecknare. Jag ritar politiska karikatyrer och skämtteckningar.
Under många år har jag sett nyheterna på TV och tecknat samtidigt. Jag har fyllt pappret med figurer. Skisser och klotter. Allt huller om buller. Efter åtta år ser jag en märklig utveckling. Figurerna försvinner i ett mönster. Mönstret upplöses. Kvar blir streck.
Norsk Schlager
LISA STÅLSPETS
Lisa Stålspets utställning på Soya Konstrum kompletterar årets övriga utställningar genom att använda den rörliga bilden som konstnärlig teknik. Utställningens kärna är två Videoverk "The Place Where Different Worlds Meet can Never Become a Centerpoint" från 2007 och "Tell Back Time" är gjord i år. Utställningen består av två delar. Dels filmerna och dels en serie målningar som kommenterar och/eller utvidgar filmerna.
Man kan kanske säga att målningarna på ett sätt parafraserar temat i Lisas senaste videoverk. Lisa har lyft ut fragment ur filmens modellvärd, en "vägg" eller en "mur" från scenografin berövas filmverklighetens kontext genom att bli tavlor på väggen i en utställning. Ibland har tillägg gjorts. En mur har fått ögon. Den osynliga mannen eller ett minne av en närvaro? En annan mur blir till ett golv eller en bordsyta när hon tillför vilande händer och kalla fötter. Den forna scenografin blir så platsen för en ny konstnärlig verklighet kanske helt utan samband med filmens egen berättelse.
"Tell Back Time" är bland annat en berättelse om hur minnets läkande mekanismer kan övervinna tiden och retroaktivt återskapa händelser som aldrig ägt rum och frågan är om en poetisk sanning är mindre verklig än hårda fakta.
Den klaustrofobiska källaren i "The Place…" är kanske ett inre rum, en bild av hur jaget eller det individuella aldrig är ett statiskt tydligt centrum utan snarare lager av berättelser. Vi blir till genom de andra mer än vi i vår mänskliga egocentricitet vill tro eller som berättartexten säger "tänk om alla källare sitter ihop som mycel under svampar".
Håkan Bull, oktober 2008
hakan.bull@telia.com
Håkan Bull är själv aktiv som konstnär och hans konst
finns bl.a. på Galerie Alex Wiberg, www.wiberg.com
Videostill ur "Tell Back Time"
Samma plats, olika tider
Jag är intresserad av olika funktioner som historieberättande och iscensättning av verklighet kan ha. I mina arbeten använder jag mig av en lite klumpig estetik, jag tycker om direktheten och att betraktaren kan se spår av den mänskliga handen i det färdiga konstverket. Subjektiviteten i skapandet av bilderna blir därmed tydligare. Jag presenterar aldrig någon absolut sanning. Jag tänker att historie-berättande handlar om en sorts perspektivskiftning, att se livet lite utifrån för att skapa mening och sammanhang, för att förstå lite bättre. På Soya konstrum kommer jag att visa måleri och video. De två videoarbetena är filmade i scenografier snickrade i mdf och målade med oljefärg. Under tiden jag bygger scenografin så brukar jag samtidigt skriva en monolog som läggs till den visuella informationen. I videorna finns förutom viljan till att berätta en historia även ett utprövande av vad som kan ske i glappet mellan ord och bild.
Hur påverkar bilden och texten varandra? Kan de tillsammans ge upphov till en tredje berättelse som består av mer än summan av de sammanlagda delarna? Kan betraktaren genom att i sitt huvud foga samman texten och bilden generera detta tredje rum, en osedd film som blir till den slutliga upplevelsen av konstverket?
Spelomslag för Alga
Lars Melander
I konstens gränsland vistas många sköna och oroande bilder. Under vår förra utställning, med Petter Hellsings broderier, passerades oblygt gränskontrollen till konsthantverket utan giltigt pass. Nu fortsätter resan i riktning mot reklamens förlovade land.
Höstens första utställare är Lars Melander som visar illustrationer och grafisk design, men även några målningar.
Melander har alltid rört sig tämligen obehindrat mellan konstbild, illustration och grafisk design. När han som nyutexaminerad konstfackstudent kom till USA 1962, såg han sig nog först och främst som grafisk designer. Det var också ”over there” som han uppmuntrades att påbörja en karriär som konstnär. En chef tyckte det var konstigt att han inte målade fria konstverk vid sidan om arbetet på byrån. Kommentaren var ”om du skall klara av att göra bra commecial art måste du ju vara konstnär också.
I USA var rörligheten mellan konstarterna Fine Art och Commercial Art uppenbarligen självklar, viket speglas i den goda grogrunden för amerikansk popkonst. Den forne skoreklamtecknaren Andy Warhol lämnade alla sina kommersiella uppdrag samma år som Lars började på Hallmark Cards som en av 350 anställda på sin tids kanske största studio.
Utställningen på Soya Konstrum visar exempel på Lars visuella formgivning för svenska kunder under sextio och sjuttiotalen. Tidstypiska uttryck med en slags rörliga stilelement som pendlar mellan saklig folkhemspedagogik och festligt färgglad pop och flower power beroende på uppdragsgivare men alltid med en tyngd i det visuella konstnärliga uttrycket.
Håkan Bull, augusti 2008
hakan.bull@telia.com
Håkan Bull är själv aktiv som konstnär och hans konst
finns bl.a. på Galerie Alex Wiberg, www.wiberg.com
Affisch för Dramaten
Omslag The Illustrated Page
Jag har alltid strävat efter det konstnärliga uttrycket i Commercial- Art. Det började redan 1962 på Konstfack, när Hallmark Cards jagade nya talanger. Jag var en av de lyckliga som fick prova på att jobba som designer i Kansas City. Det gav mersmak och två år senare var jag tillbaka i New York som graphic designer på Lippincott & Margulies. Jag blev kär i en blond svenska, fick barn och återvände till Sverige. Efter några år som Art Director på Blomkvist och Hera annonsbyrå, emigrerade famljen till San Francisco 1974. Jag var då frilansande illustratör med agent och vann flera Awards. Efter skilsmässan sökte jag nya utmaningar och gav mig in i Fine Art. På den vägen har det fortsatt med utställningar i Sverige och Europa. Båda Art-formerna handlar om kommunikation, men på helt olika villkor. På Soya Konstrum visar jag exempel från båda världarna.
Hjärtats förgreningar
Petter hellsing
Soya Konstrum inledde sin verksamhet med att visa Therese Szatek, som fick representera den grupp unga konstnärer som just nu återvänder till traditionella konstnärliga tekniker. Med Petter Hellsing vågar man kanske säga att han snarare söker sig till mer udda material, som inte omedelbart associeras med ”riktig konst”.
Konstbegreppet har alltid varit knutet till de konstnärliga teknikernas hierarkiska rangordning. Under 1900-talet har exempelvis oljemålningar ansetts vara finare och värdefullare än målningar i torrpastell. Sedan 1960-talet har det också funnits en annan uppdelning. Man kan säga att ande/idé har ansetts finare än kropp/material precis som i en religiös kontext. En konstnär som följer samtidskonstens agenda bör alltså ha en idé, ett projekt, och först därefter välja den teknik som passar bäst för att åskådliggöra denna idé. Kan i så fall konsthantverk vara konst och hur går det till? Det är frågor att fundera på när man ser Hellsings verk.
Ett av Hellsings viktigaste uttrycksmedel är broderi. Valet av denna teknik ser jag som ett ställningstagande tvärs emot vissa gällande hierarkier. Som man väljer han en traditionellt kvinnlig textilteknik – ett uttryck som tar ställning mer för folkkonst än finkultur. Broderitekniken kan appliceras på möbler, ligga på bordet eller golvet, lika bra som att hängas på väggen som en riktig konsttavla.
Ett annat drag i Hellsings konstnärliga praktik är viljan till interaktion. Återanvändandet av ting är en hyllning till den vanliga människan. Det gamla deltar i det nya. Det vardagliga ingår ett växelspel med konstens upphöjdhet. Dessutom arbetar han mycket med mer handgripliga interaktiva konstprojekt där publiken blir medskapare på olika nivåer.
Håkan Bull, april 2008
hakan.bull@telia.com
Håkan Bull är själv aktiv som konstnär och hans konst
finns bl.a. på Galerie Alex Wiberg, www.wiberg.com
Blauberen, detalj
Över floden in bland träden
I mina arbeten vill jag lyfta fram mellanrummen, platser mellan livets olika skeden. Bilder från en personlig historia, skymtande i ögonvrån. Jag arbetar med återbrukade föremål som bär på sin egen historia och genom mina egna tillägg skapas nya sammanhang. Jag väljer ofta textila material som finns med i våra hem, i kläderna vi bär, material som skapar inramningar till våra liv och kommer det vardagliga in på livet. Synligt i hantverket, i handens arbete ligger berättelser om tillhörighet, kön och klass. Berättelser från en annan tid som bryts ner till mindre och mindre beståndsdelar för att till slut helt upphöra. Där söker jag min egen väg i spåren av människors liv och vår tids konstruerade ordningar. 
Fläck. Oljemålning 2006. (60x35cm)
THERESE SZATEK
Teckningens popularitet som självständig konstart har dock varierat genom konsthistorien. Under det sena 1900-talet försökte den postmoderna teknikbildstormen avliva måleriet och då bleknade teckningen på köpet. Så kände nog i alla fall en hoper modernistiska pessimister och diverse tecknande dammråttor.
Tydligt är att blyertsteckningen åter känns relevant för dagens unga konstnärer. Man kan spåra flera tendenser i detta nygamla tecknande. En tydlig referens är 1970-talets nyrealistiska konst som med förkärlek använde fotografiska förebilder men framför allt tycks långsamheten i det tecknade bildarbetet innebära en lockelse.
En slags ”slow art” i kontrast till den elektroniska tidens hastigheter eller ett allmänt behov av ökad eftertanke?
Therese Szateks stora bilder är självständiga exempel på det nya intresset för teckning. Konstnären jobbar gärna i stora format med hård blyerts på papper.
Även i Therese fall användes fotografiska förlagor men valet av motiv och dess collagekompositioner innehåller oroande inslag mitt i en skenbar vardaglighet.
I ”Portal I” blottar en väska avgrundsvarta passager till en annan värd, eller bottenlösa brunnar att drunkna i och ”Utbyte” är en slags dubbelbild där trädets rotsystem är anständigt skylt i slöjor respektive obscent organiskt blottat.
Håkan Bull, mars 2008
hakan.bull@telia.com
Håkan Bull är själv aktiv som konstnär och hans konst
finns bl.a. på Galerie Alex Wiberg, www.wiberg.com
Utbyte. Teckning 2006. (150x175cm)
De senaste fyra åren har jag koncentrerat mig på bilden genom teckning, måleri och grafik. Formaten varierar från mindre målningar och teckningar till grafik och teckningar i större format som intar installationsform.Mina bilder har sina utgångspunkter i vardagliga miljöer, situationer och objekt. En blöt fläck på min tröjärm, en containers tyngd mot marken eller ryggsäcken som ligger på golvet med sin gapande öppning. Med inzoomningar, avskalande och förskjutning i skala arbetar jag fram uttryck och stämningar som relaterar till olika känslomässiga tillstånd.
Min inspirationskälla är de små detaljerna och situationerna i livet och miljöer som lätt kan förbigås. Jag tar hand om dessa vardagliga situationer och objekt samt synliggör dem. För mig står de för länken till en större helhet och symboliserar det mindre märkbaras viktighet.
På konstrum Soya kommer jag i huvudsak att visa teckningar från de senaste två åren.
